Återigen så tänkte jag skriva om en av mina favoritlåtar (in no perticular order så ni fattar det) och återigen så har detta en koppling med min gamla vän örebroaren, min hjälte och min musa. Ok kanske inte men en helt ok kille iallfall.
Nu när hösten är här så kommer mina gamla musikvanor tillbaks av någon anledning. Lyssna på ett band några veckor och sen byta. Nu är jag inne på Pixies dom gamla rävarna och det är det enda jag lyssnar på. Jag har också upptäckt att låtar som jag inte gillade loka mycket innan nu blir mina favoriter och av dessa ligger Mr Grieves högt upp på listan. Needless to say var detta val inte lätt eftersom allt de rör vid blir till guld. Dom har gjort måhåååånga låtar som förtjänar att nämnas så mr grieves är bara en representation för alla dessa. Sorry Dig for fire, down to the well, hay och ni andra.
Det var Rickson som introducerade mig till detta band, som mycket annat av den weirda skiten jag lyssnar på. I ettan eller tvåan, där nånstans iallfall, så vandrade vi (jag, Rikard och Holmgren) runt skolans sterila korridorer och sjöng på mästerverk som Hey och Nimrod's son och vi verkade troligen lite mentalt handikappade . Nu framkallar detta band melankoli som få andra saker and i frickin like it.
Lyssna och njut av indierocken/popens noicerockiga fäder.
Låten
//Fredrik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar